Hasse Karlsson
Till min utbildning är jag specialistläkare inom psykiatri, medicine doktor samt filosofie magister med teoretisk filosofi som huvudämne. Jag är också chef för Åbo universitets och Åbo Akademis gemensamma Turku Brain and Mind Center. Tidigare har jag forskat i psykiatriska störningars epidemiologi och neurobiologi med hjälp av olika hjärnavbildningstekniker. Till mina viktigaste psykosomatiska fynd hör att jag år 2010 som den första i världen kunde påvisa att psykoterapi som behandlingsmetod mot depression ökade antalet serotoninreceptorer i hjärnan.
År 2010 beslöt jag att en grundlig undersökning av de psykosomatiska fenomenens mekanismer kräver en prospektiv kohort. Därför grundade jag vid samma tid tillsammans med min hustru, bitr. prof. Linnea Karlsson, den omfattande och mångvetenskapliga födelsekohorten FinnBrain (www.finnbrain.fi). Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse har spelat en central roll i att möjliggöra det projektet.
Inom kohorten undersöker vi mångvetenskapligt hur barnets hjärna och psyke utvecklas med början från graviditeten och vilka samband utvecklingen har med senare sjukdomar. Materialet samlades in från familjer som väntade barn och består nu av över 4 000 familjer. De barn från dessa familjer som ingår i kohorten är nu i lågstadieåldern. Inom projektet har vi samlat in kolossalt stora mängder data, först med hjälp av frågeformulär och neuropsykologiska mätningar och slutligen med hjälp av olika biologiska prover och hjärnbilder.
I projektet medverkar för närvarande över hundra forskare och fyrtiofem doktorander. Hittills har sex doktorsavhandlingar och ett hundratal vetenskapliga artiklar publicerats. Forskningsprojektet är indelat i delprojekt där särskilt stressexponeringens inverkan på barnets utveckling studeras.
Mitt personliga specialintresse under de senaste åren har varit generationsövergripande nedärvningsmekanismer. Inom FinnBrain har vi bedrivit riklig forskning i kopplingarna mellan den gravida moderns hälsotillstånd och barnets hjärnutveckling, och på allra senaste tid också kopplingarna mellan faderns tidiga stressexponering och barnets utveckling. I min nyaste publikation påvisar jag för första gången just ett samband mellan tidig stress hos fadern och den vita hjärnsubstansens utveckling hos barnet. Det är möjligt att det sambandet förmedlas via spermiernas epigenetiska förändringar, varför vi för närvarande också samlar in spermaprover inom projektet.
Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse har under många års tid understött mina ibland rätt vilda forskningsidéer. Utan det stödet skulle en ansenlig del av mina forskningsprojekt aldrig ha genomförts. Jag är därför ytterst tacksam för det förtroende stiftelsen har visat genom att under årens lopp upprepade gånger bevilja mig understöd.
