Anu Jansson Kasvo 4

Anu Jansson

Ensamhet upplevs mitt bland människor

− Anförande om ensamhet bland äldre i servicehem, baserad på doktorsavhandling

Anu Jansson

Ensamhet bland äldre och frågan om hur den kunde lindras har på senaste tid varit föremål för många studier, men endast få har gällt servicehem. Ensamhet bland just äldre i servicehem är föremålet för min doktorsavhandling. Jag är tacksam för understödet av Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse till mitt forskningsarbete. Mitt ämnesval bygger på mitt starka intresse för hur välmående, rehabilitering och meningsfullhet i äldre människors liv kan stödjas. Jag har arbetat med dessa frågor i ungefär tjugo år som ergoterapeut, som gerontolog och nu även som forskare. Den röda tråden i mitt arbete är att stå med ena foten på fältet och andra foten i forskningen och dess färska rön. Mitt främsta budskap är att gerontologiskt arbete aldrig ska utföras utgående enbart från känsla.

Trots att äldre i servicehem är omgivna av andra människor kan ensamhet ändå vara vanligare än bland äldre som bor i eget hem. Enligt min undersökning led 36 % av dem som bor i servicehem av ensamhet åren 2011 och 2017. Ensamheten stod i samband med upplevd svag hälsa, hjälpbehov i dagliga sysslor och i att röra sig, lindrigt nedsatt kognition samt svagare psykiskt välbefinnande. Den varslade om risk för förtidig död.

Ensamheten visade sig vara en mycket individuell men samtidigt tids- och platsbunden upplevelse. Servicehemmens livsrytm och rutiner var invävda i upplevelsen. För de ensamma var tillvaron en mer eller mindre händelselös kontinuerlig väntan. ”Det är ett enda väntande, vet du. Emellanåt väntar man på mediciner och allt sånt där. Det blir till ett enda väntande.” Ensamheten hade ett samband med dygnstiden, veckodagen och årstiden. Särskilt höst och vinter samt kvällar och veckoslut kändes ensamma. ”Ibland känns den där ensamheten, man märker den. Särskilt om kvällarna.” Ensamheten kom sig av att de boende inte upplevde servicehemmen som sitt hem, inte nödvändigtvis ens som någonting ditåt. De var ensamma i långa tider och kom inte ut så ofta som de hade önskat. De hade mindre umgänge med husets övriga invånare än de skulle ha önskat sig, och vissa upplevde sig själva som osynliga. ”Varför ska det vara så att ingen märker en fast man bor i huset, att människan försvinner?” Önskan om mer umgänge med andra boende fick ingen genklang, ”att man ens skulle ha nån att tala med”.

I tidigare undersökningar av ensamhet har det föreslagits att de boendes inbördes sociala växelverkan och stöd kunde vara en nyckel till bättre livskvalitet och trivsel. Med gruppverksamhet baserad på kamratstöd har man fått evidens för kännbara förbättringar för ensamma äldre som bor i eget hem. I min egen kvalitativa studie fokuserade jag på kamratstödsbaserade grupprocesser för att lindra ensamhet och på den nytta de kan erbjuda i servicehem. I två servicehem i Helsingfors ordnades en målinriktad, kamratstödsbaserad Vänkretsgrupp som fungerade som en ledd grupp i tre månader. Den ena gruppen bildades för kognitivt friska (MMSE > 24/30 p) och sköra invånare (n=7), den andra för personer med begynnande eller medelsvår demenssjukdom (MMSE 15–24 p) (n=6). Det viktigaste kriteriet vid val av deltagare var känslan av ensamhet (minst ibland) samt motivationen och förmågan att delta i gruppen.

Deltagarna önskade att de i gruppen skulle få kamratstöd, lindring av ensamhetskänslan och konkret livsinnehåll. De kände knappt varandra på förhand. Upplevelsen av ensamhet tycktes vara den omständighet som skapade homogenitet, ”vi var alla i samma båt”. Av central betydelse för gruppens framsteg var intervjun inför bildandet av gruppen, processen att lära känna varandra, synliggjorda mål, klara spelregler och de faser i grupprocessen som stärkte de egna resurserna. Eftersom samarbetet kändes meningsfullt och då det motsvarade deltagarnas mål och önskningar och stödde deras umgänge, gynnades grupprocessen så att nya vänskapsband knöts. Gruppmedlemmarna fick stöd av varandra. Särskilt i gruppen för personer med demenssjukdom var det viktigt att avancera stegvis. Båda grupperna tog steg som tycktes vara nyttiga för deltagarna. Grupperna började fungera självständigt varvid ledarna kunde allt mer träda i bakgrunden. Vid en jämförelse mellan de två grupperna visade det sig att de demenssjukas grupp något överraskande nådde denna fas tidigare.

Det är viktigt att vakna till insikt om ensamheten bland äldre i servicehem. Den gerontologiska kompetensen bör förstärkas. Ensamhetsupplevelserna bör regelbundet kartläggas med empatiska och respektfulla frågor som kan besvaras i lugn och ro. De boende bör erbjudas möjligheter till att diskutera livsfrågor över hela spektret och vid behov bör man göra interventioner med evidensbelagd effekt. − Det sociala är en dimension där ensamhetsupplevelserna avspeglas. Dessa är starkt kopplade också till andra livsområden, exempelvis upplevelsen av privat integritet, autonomi, meningsfullhet och känslan av att bli hörd. Allt detta borde servicehemmens praxis och mål bygga på.

”Ja, om ensamheten... Inte vet jag om det är det att... alla tänker att det här är ju i alla händelser tillfälligt, inte lönar det sig att satsa så mycket på det. Alla är vi nära döden och... inte är det så rysligt länge till man behöver stanna här.” De äldre i servicehem lever mellan två viktiga livssituationer: de har relativt nyligen lämnat sitt eget hem och kommer inom en överskådlig framtid att nå livets ändpunkt, döden. Det är servicehemmens etiska skyldighet att stödja sina invånare på bästa möjliga sätt under denna korta livsperiod.

Avhandlingen Loneliness of older people in long-term care facilities har lagts fram för granskning den 30 oktober 2020 vid medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet.

Direkt länk till avhandlingen:

https://helda.helsinki.fi/handle/10138/319092