Sakari Kallio

Hypnos och medvetandet

Begreppet hypnos förekommer ofta i litteratur, serietidningar och filmer. En vanlig uppfattning är att hypnos kan få människor att uppleva eller tro på nästan vad som helst, eller till och med få kontakt med sitt undermedvetna, och därmed potentiellt bota alla problem som har psykologisk grund. Vissa ser däremot hypnos som ren dårskap och menar att effekterna beror på personernas övertygelse och önskan att vara till lags. De hävdar också att hypnos saknar vetenskaplig trovärdighet. Mitt intresse för hypnos växte när jag insåg att det hade varit föremål för vetenskaplig granskning i över två århundraden. Det var häpnadsväckande att upptäcka att många centrala personer inom psykologi och neurologi hade forskat om hypnos. Trots detta är det sällsynt att hypnos förkommer i kurslitteratur inom psykologi.

När jag fördjupade mig i den vetenskapliga litteraturen förväntade jag mig att hitta en tydlig definition av hypnos och att kunna urskilja vilka fenomen som var verkliga jämfört med myter som populariserats i medier som tex. serietidningar. Till min förvåning fanns det ingen konsensus bland forskarna om definitionen av hypnos. Under de senaste 50 åren har nya definitioner dykt upp ungefär varje decennium, vilket oundvikligen har lett till debatter som kretsat kring en kärnfråga: Är hypnos ett förändrat medvetandetillstånd eller bara en biprodukt av unika sociala omständigheter? Sådana omständigheter kan inkludera förhöjda förväntningar, en önskan att vara ett bra subjekt, medvetet användande av sin egen fantasi eller förstärkning av personliga upplevelser. Historisk sett har kriteriet för att reagera på hypnos varit att saker och ting sker automatiskt och utan användning av fantasi, men många moderna teorier definierar det som en avsiktlig och medveten handling, även om reaktion på vissa motoriska suggestioner kan tyckas ske automatiskt. Till exempel är hypnotiska hallucinationer aldrig automatiska och verkliga, utan ett avsiktligt användande av sin fantasi.

Tvetydigheten och mystiken kring hypnos väckte mitt intresse och fick mig att gräva djupare i fältet. Jag påbörjade ett avhandlingsarbete, men det var först med det generösa bidraget från Gyllenbergstiftelsen som jag kunde ägna mig åt det heltid och därmed blev mitt forskningsarbete genomförbart. Tidigare hypnosforskning i Finland hade inte utvärderat deltagarnas hypnotiska mottaglighet och därför var mitt första steg att översätta Harvard Group Scale for Hypnotic Susceptibility, som är det mest utbredda verktyget inom forskningen[1] och fastställa finska normer. Skalor som syftar till att mäta hypnotisk mottaglighet har använts i stor utsträckning sedan 1970-talet för att välja ut deltagare till studier. Deltagarnas mottaglighet bedöms utifrån sina svar på specifika frågor och svarsalternativ, t.ex. förslag om att deras hand börjar bli så tung att de inte kan lyfta den.

Under en lång period var det dominerande perspektivet inom hypnosforskningen att objektiva förändringar i en deltagares beteende fungerade som det enda och optimala måttet för att mäta hypnotisk mottaglighet. Redan i mitt första experiment [2] tog jag dock för vana att i efterhand intervjua försökspersonerna om vad de hade upplevt under hypnos och olika suggestioner. Deras subjektiva känslor efter experimenten visade mycket tydligt att även om två försökspersoner fick exakt samma poäng på hypnosmottaglighet, så kunde deras upplevelser ändå skilja sig dramatiskt åt. Till exempel beskrev en deltagare livligt att han hört musik under hypnossessionen och trodde att det var äkta, och blev förvånad när han insåg att ingen musik hade spelats. En annan deltagare bekräftade att han hörde musik "mentalt", samtidigt var han fullt medveten om att det inte fanns någon extern källa och visste att det var ett resultat av sin egen föreställningsförmåga. Båda bekräftade alltså att de hört musik under experimentet, men de hade helt olika uppfattningar om hur frågan skulle tolkas. Sådana skillnader gjorde mig alltmer skeptisk till den rådande metoden att kategorisera deltagare enbart baserat på resultat från beteendetester.

Jag valde att koncentrera min forskning främst på personer som uppvisade hög mottaglighet för hypnos, och använde mig av single-case design när det var svårt att hitta flera deltagare som kunde matchas med varandra utifrån näraliggande svar. En betydande del av mina studier kretsade kring en deltagare som kallades TSH, som uppvisade en förmåga att uppleva nästan alla fenomen som beskrivs i den vetenskapliga hypnoslitteraturen. Inom områden som neurologi är det standard att fördjupa sig i enskilda personer för att förstå sällsynta fenomen och använda en mängd olika metoder för att få en holistisk och exakt förståelse av fenomenet.

Som något unikt använde jag en metod som inte användes av andra forskare vid den tiden, vilket innebar att växla mellan hypnotiska och icke-hypnotiska tillstånd med hjälp av bara ett ord. Denna metod användes för att både initiera och avsluta det hypnotiska tillståndet (en visuell demonstration av denna process finns tillgänglig för visning). Denna omedelbara "Bing: du är hypnotiserad"-metod, som påminner om en metod från serietidningar, var utformad för att undvika den potentiella utmattning som uppstår vid den traditionella hypnotiska induktionsprocessen som vanligtvis sträcker sig över minst sju minuter. Vi fann, med hjälp av flera olika metoder, att THS:s hjärnaktiviteten tydligt förändras under hypnos och återgår till normal vakenhet när hypnosen avbryts, dvs. försökspersonen "väcks" ur hypnosen. [3, 4]. Detta första resultat stärktes ytterligare senare av efterföljande resultat från transkraniell magnetisk resonansstimulering[5]

Den mest ikoniska representationen av hypnos, som populariserats i filmer, böcker och serier, är förmodligen den distinkta, nästan transliknande blicken i försökspersonens ögon (som demonstreras i videon). Jag hade redan märkt att försökspersonen TSH förändrades under hypnosen; en normalt livligt och pratsam person blev omedelbart tyst, allvarlig, satt stilla och stirrade framför sig och gjorde ingenting om hon inte uttryckligen ombads att göra det. Många teorier postulerar att detta beteende beror på att försökspersonen medvetet antar rollen som en hypnotiserad individ, vilket sedan manifesteras i deras beteende. Till en början tyckte jag att detta resonemang var rimligt, men när jag genomförde en studie med hjälp av ett elektroencefalogram (EEG)[3] började jag tvivla på denna teori om "rollövertagande". Under studien var TSH isolerad i EEG-rummet. En granskning av EEG-data efter experimentet avslöjade en oväntad observation: i hennes hypnotiserade tillstånd blinkade TSH mycket mer sällan (ungefär tio gånger färre) än i kontrolltillståndet. Med tanke på att hon var ensam under experimentet är det förbryllande varför hon skulle känna sig tvingad att "spela en roll" och därefter blinka mer sällan, vilket gör att detta beteende fortfarande är något gåtfullt.

Jag vände mig därför till professor Jukka Hyönä, chef för institutionen för psykologi, och hans dåvarande assistent Lauri Nummenmaa för att diskutera om den ögonrörelsekamera som de använde i sin forskning kunde vara användbar för att förstå mer om de intressanta ögonfenomen som observerats i TSH. De föreslog att studien skulle inledas med en standarduppsättning automatiserade ögonrörelsetester och att resultaten från det skulle användas för att ytterligare skräddarsy ett experiment. Resultatet var oväntat för oss alla; det var uppenbart från det slutliga experimentet att många automatiska ögonrörelser genomgick förändringar under hypnos[6].

Vi inkluderade också 14 kontrollpersoner som fick i uppgift att medvetet försöka imitera dessa ögonrörelseförändringar - i huvudsak att efterlikna beteendet hos någon under hypnos. Dessa deltagare fick muntlig information om vad de skulle genomföra och hade också möjlighet att se en video som visade dessa förändrade ögonrörelser. För flera uppgifter kunde dock inte kontrollpersonerna med vilja utföra de förändrade ögonrörelserna, vilket stärkte teorin om att hypnos inducerar funktionella förändringar i hjärnan och som påverkade de automatiska och icke-viljestyrda motoriska funktionerna i ögonen.

En central debatt bland forskare kretsar kring huruvida hypnos kan frigöra vissa förmågor som annars är ouppnåeliga i ett normalt tillstånd. Det grundläggande argumentet i många teorier är att alla fenomen som uppnås genom hypnos också kan uppnås utan hypnos, eftersom alla observerade effekter bara är en produkt av ett unikt interaktivt sammanhang. Vissa forskare hävdar dock att hypnos kan framkalla djupt realistiska hallucinationer, som individer inte spontant skulle kunna generera i sitt normala vakna tillstånd med hjälp av, till exempel, ren fantasi.

Denna gåta återspeglas på liknande sätt i populärkulturen. Tänk på de vanliga scenerna i hypnosprogram på TV där en deltagare, under hypnos, får höra att de snart kommer att få "röntgenglasögon" som gör att de kan se rakt igenom kläder. När deltagaren tar på sig dessa glasögon reagerar han eller hon ofta med förvåning, förlägenhet och börjar fnissa, som om han eller hon verkligen uppfattar sin omgivning som naken. Den avgörande frågan blir då: vad är det som individen verkligen uppfattar? Är det möjligt för en hypnotiserad person att hallucinera om sådana scenarier? Eller kanske de förstärker och teatraliskt skildrar sin upplevelse för underhållningens skull?

Hallucinationer under hypnos har alltid väckt min nyfikenhet. I samarbete med docent Mika Koivisto inledde vi en serie studier för att fastställa om det är möjligt att uppnå helt realistiska hallucinationer. Under hypnosens historia har många forskare rapporterat om testpersoners berättelser om livliga visuella hallucinationer, till exempel, men det finns också en möjlighet att allt bara var en stor överdrift. Våra experiment identifierade en distinkt hjärnrespons som bekräftade uppfattningen att en hallucination hos vår försöksperson TSH hände samtidig som en relevant förändring i hjärnan [7]. Utifrån detta resultat ville jag också utforska upplevelsen av hallucinationer hos en bredare grupp av deltagare, utan att behöva använda utrustning för att registrera hjärnaktivitet.

Efter flera försök och i samarbete med docenterna Johanna Kaakinen och Mika Koivisto utformade vi ett färgseende-test som skulle vara enkelt att genomföra för dem som verkligen upplevde hallucinationer, men utmanande att fejka. Att avsiktligt använda mentala bilder skulle också vara omöjligt i denna uppgift eftersom det skulle ta alldeles för lång tid. Deltagarna fick inledningsvis i uppgift att snabbt och korrekt uttala färgerna på olika symboler som visades på skärmen, med början längst upp till vänster (Figur 1a). Efter en hypnosinduktion med ett ord fick dem en suggestion om att i den kommande uppgiften skulle alla cirklar alltid vara röda, alla rutor gröna och alla plussymboler blå. Därefter fick deltagarna se ett nytt mönster med samma symboler, men den här gången hade cirklarna, kvadraterna och plussymbolerna slumpmässigt blandade färger (se figur 1b).

Figur 1. Exempel på symbolmönster som presenterades för försökspersonerna i kontroll- och experimentsituationer. a) Deltagarna fick inledningsvis instruktioner om att verbalt identifiera symbolernas färger snabbt, med början längst upp till vänster, ungefär som att läsa en bok. b) Efter hypnotisk induktion fick deltagarna en posthypnotisk suggestion om att de skulle se en liknande uppsättning symboler, men att alla cirklar konsekvent skulle vara röda, alla kvadrater gröna och alla plussymboler blå. Uppgiften var återigen snabbt och korrekt säga färgerna på symbolerna.

Figur 1 visar två uppställningar som, om de uppfattas enligt de hypnotiska suggestionerna, borde se identiska ut och därmed ta lika lång tid att namnge färgerna på symbolerna. Efter experimentet intervjuades deltagarna om sina upplevelser.

Några av de deltagarna som hade hög hypnotisk mottaglighet kände starkt att färgerna på de mönster som presenterades för dem inte alltid var på något sätt ”korrekta”, men de såg fortfarande färgerna på alla de presenterade mönstren som om de var på riktigt. Till exempel kan de ha haft en stark känsla att en grön cirkel var röd baserat på den hypnotiska suggestionen, men de kände visuellt igen den som grön - dess sanna färg. Anmärkningsvärt nog uppfattade två deltagare några eller alla symboler exakt som de dikterats i den hypnotiska suggestionen. Till exempel visualiserade de en blå fyrkant som grön, i linje med den givna suggestionen. Ögonrörelsedata verifierade äktheten i deras upplevelser och eliminerade möjligheten till att fejka eller överdriva vad de såg. En deltagare var så djupt försjunken i upplevelsen att hon inte ens efter att ha informerats om suggestionen kunde urskilja symbolens verkliga färg.

Däremot hade kontrolldeltagare som försökte efterlikna prestationen hos dem som verkligen upplevde färghallucinationer problem, trots att de använde olika strategier och sin föreställningsförmåga. De misslyckades konsekvent med att replikera uppgiften flytande och utan att stamma, även när de uppmuntrades med en belöning på 50 € för framgångsrik imitation.[8] Alla kan prova att läsa färgerna på symbolerna i mönster a) högt och se hur lång tid det tar. Gör sedan samma sak för mönster b) men kom ihåg att för varje cirkel skall du säga röd, för varje kvadrat grön och varje plussymbol blå.

Från dessa experiment kan man dra slutsatsen att för några få personer kan konceptet med "röntgenglasögon" verkligen erbjuda en genuin känsla av att se genom kläder. Men för majoriteten, särskilt i samband med en föreställning, är det troligt att de engagerar sig och fullt ut går in i sin roll som ett "hypnotiserat" subjekt.

Sammanlagt ger min forskning en mångfacetterad bild av hypnos. Vissa resultat speglar de överdrivna fenomen som populariserats i serier som Kalle Anka - den fasta blicken, det "robotliknande" beteendet och de livfulla, realistiska hallucinationerna. Medan det förändrade beteendet under hypnos för många kan liknas vid en skådespelare som fördjupar sig i en roll och förkroppsligar sin karaktärs upplevelser och handlingar.

Med stöd av Gyllenberg-anslaget utvecklar jag för närvarande, tillsammans med professor Antti Revonsuo, en ny version av den teori som vi tillsammans författade 2004 [9]. Vår kommande artikel kommer att kritiskt granska de dominerande teorierna idag, samt de hypnotiska suggestibilitetsskalor som har använts i över sex decennier. Kärnan i vårt argument grundas på kapaciteten hos modern informationsteknologi och medvetandeforskning. Vi vill fördjupa oss i hur dessa verktyg möjliggör en experimentell undersökning av individers faktiska upplevelser, och hur sådana insikter kan förändra de grundläggande övertygelserna i många befintliga teorier.

Artiklarna 2 till 6 och artikel 8 från referenserna genomfördes med generöst stöd från Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse.

1. Kallio, S. och M. Ihamuotila, Finnish norms for the Harvard Group Scale of Hypnotic Susceptibility, Form A. Int J Clin Exp Hypn, 1999. 47(3): p. 227-235.

2. Kallio, S., et al, Anterior brain functions and hypnosis: a test of the frontal hypothesis. Int J Clin Exp Hypn, 2001. 49(2): p. 95-108.

3. Kallio, S., et al, The MMN amplitude increases in hypnosis: a case study. Neuroreport, 1999. 10(17): p. 3579-82.

4. Fingelkurts, A.A., et al, Cortex functional connectivity as a neurophysiological correlate of hypnosis: an EEG case study. Neuropsychologia, 2007. 45(7): p. 1452-62.

5. Tuominen, J., et al., Segregated brain state during hypnosis. Neurosci Conscious, 2021. 2021(1): s. niab002.

6. Kallio, S., et al, The Existense of a Hypnotic State Revealed by Eye Movements. Plos One, 2011. 6(10 e26374): s. 1-7.

7. Koivisto, M., et al, A Preconscious Neural Mechanism of Hypnotically Altered Colors: A Double Case Study. Plos One, 2013. 8(8).

8. Kallio, S., M. Koivisto och J.K. Kaakinen, Synaesthesia-type associations and perceptual changes induced by hypnotic suggestion. Scientific reports, 2017. 7.

9. Kallio, S. och A. Revonsuo, Hypnotic phenomena and altered states of consciousness: A multilevel framework of description and explanation. Contemporary Hypnosis, 2003. 20(3): p. 111-164.

Docent i psykologi,

Universitetet i Åbo

Professor i kognitiv neurovetenskap,

Högskolan i Skövde, Sverige