Max Karukivi

Jag fick mitt första och viktigaste stipendium av Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse. När jag påbörjade min doktorsavhandling steg jag in i en inspirerande men för mig fullständigt främmande värld. Jag kommer från en icke-akademisk familj och min första beröring med forskning hade jag fått under mina studier i medicin då jag skrev min avhandling. Arbetet med avhandlingen hade gläntat på dörren till något alldeles nytt och väckt en tanke i mig; kanske jag kunde ha något att ge den vetenskapliga forskningen, inte enbart ta till mig den i egenskap av läsare. Min handledare hade väckt mitt intresse för forskning om alexitymi, men av ett osäkert forskarfrö krävdes mer för att förverkliga forskningen än bara entusiasm, nämligen tid och pengar. Det erhållna stipendiet hjälpte mig med de praktiska arrangemangen, men så här i efterhand känner jag att det som betydde allra mest var att någon trodde på att mina planer vara värda att stöda.

Alexitymi betyder ordagrant ”utan ord för känslor”. Med alexitymi hänvisar man till personlighetsdrag som kännetecknas av svårigheten att identifiera och uttrycka känslor, ett externt orienterat tänkande samt brist på fantasi. Alexitymins omfattande koppling till inte enbart psykiska störningar utan också till somatiska sjukdomar har gjort alexitymi till ett speciellt intressant forskningsobjekt. Betydande forskning om alexitymi har gjorts i Finland sedan 1990-talet, och min andel har främst varit att stå på giganters axlar. Jag är ungdomspsykiater och via mitt yrke och ända sedan min doktorsavhandling har ett naturligt närmandesätt för mig varit att tillämpa observationer från vuxna på personer i ung ålder. Men ju mera jag forskar i alexitymi, desto mera övertygad är jag att vi är ett steg närmare alexitymins kärnfråga när vi undersöker unga.

Något förenklat kan man säga att forskningen kring alexitymi fokuserar på två kärnfrågor. För det första, varför utvecklas alexitymi och hos vilka personer, för det andra, vilka mekanismer förklarar alexitymins samband mellan mentala och fysiska sjukdomar. I undersökning av unga personer i olika åldrar har det visat sig att personer i tidiga ungdomsår i genomsnitt är mera alexitymiska än äldre ungdomar. Då man beaktar det faktum att förmågan att särskilja känslor och att verbalt kunna uttrycka sig utvecklas just i ungdomsåren, uppstår en intressant frågeställning huruvida alexitymi speglar någonting som utvecklas, eller snarare någonting som förblir outvecklat. Det är i ungdomsåren som alexitymi verkar formas till ett särdrag, vilket väckte forskarnas intresse redan för mer än femtio år sedan.

Alexitymins mer än femtio år långa forskningstradition beskriver väl hur forskning och dess insikter med tiden bit för bit bygger på tidigare observationer. Forskningen om alexitymi riktade sig inledningsvis till psykosomatiska vuxna patienter för att sedan övergå till andra patientgrupper, därefter med hjälp av fungerande självskattningsinstrument först till den vuxna befolkningen och sedan till unga personer, och slutligen till barn. Arbetet kräver uthållighet och tålamod, inte enbart av forskarna utan också av de intressenter som vill stöda forskningen. Få enskilda upptäckter går till historien, forskningen är ett samarbete där varje insats är av betydelse. Vi hämtar vårt strå till stacken och hoppas att det att vi gör vårt bästa blir en grund som ska hjälpa våra efterföljare.

Forskningen har konkurrensutsatts och de flesta forskare har en motiverad orsak att understryka sin egen betydelse inom forskningen. Vi som forskare inom psykosomatik behöver inte lyfta fram det angelägna i vårt forskningsområde, men då konkurrensen om stipendier branscher emellan är hård ser jag det som oerhört viktigt att Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse vill möjliggöra specifikt den psykosomatiska forskningen. För mig personligen har det varit betydelsefullt att stiftelsen ger möjlighet till finansiering i olika skeden av karriären. Å mina och andra forskares vägnar, speciellt de som står på tröskeln till forskning, vill jag därmed framföra mitt varmaste tack till stiftelsen för ert stöd.

Max Karukivi
Biträdande professor, ungdomspsykiater
Åbo universitet