Iina Tolonen

Medkänsla får oss att må bra

Psykologin och den psykologiska forskningen har traditionellt fokuserat på psykiska störningar och olika själsliga utmaningar. Det var en följdriktig inriktning på 1900-talet: efter världskrigen var det naturligtvis viktigt att förstå hur man kunde ta hand om psykiska besvär. Vid millennieskiftet lyfte emellertid Martin Seligman fram att alltför litet av forskningens uppmärksamhet hade ägnats åt den positiva psykologin (Seligman, 1999), d.v.s. åt frågan om vilka delfaktorer som förebygger själsliga utmaningar och får oss att må bra. Alltjämt, tjugo år senare, finns det en del missförstånd kring den positiva psykologin. Positiv psykologi innebär inte positivt tänkande eller att man avfärdar problem genom positivt tänkande. Tvärtom fastställer den positiva psykologin att livet för med sig mycket lidande. Varje individ har emellertid styrkor och förmågor som stöder välmåendet.

En av styrkorna är medkänsla. Medkänsla innebär förmågan att observera andra människors lidande och att utifrån detta vilja lindra den andras lidande. (Goetz et al., 2010). Ur dagens perspektiv är medkänslan en produkt av evolutionen, eftersom empati underlättar t.ex. parbildning. Empati behövs för att de efterkommande skall klara sig och för att få till stånd samarbete med personer utanför familjegemenskapen. Med andra ord är medkänsla något som är arttypiskt för människan och kan beskrivas som ett sinnestillstånd de flesta kan uppnå. Medkänsla kan också uppfattas som ett personlighetsdrag. Det som också gör medkänslan intressant är att människan kan utveckla och fostra den. (Kirby, 2017).

Nyttan med medkänsla har traditionellt undersökts ur social synvinkel, till exempel hur empatiska grupper drar nytta av medkänslan. I och med att den positiva psykologin har vuxit som rörelse har intresset ökat för frågan om medkänsla kan vara nyttig också på individplan, för den empatiska människan själv. Fenomenet har undersökts till exempel i det multidisciplinära projektet Myötätunto på Uleåborgs universitet, under ledning av professorn i psykologi Mirka Hintsanen. Min egen doktorsavhandling har också gjorts inom ramen för projektet. Materialet till doktorsavhandlingen stöder sig på två finska prospektiva undersökningar (1) Lasten Sepelvaltimotaudin Riskitekijät (Åkerblom et al., 1985; Raitakari et al., 2008) och (2) Pohjois-Suomen Syntymäkohortti 1986 (Järvelin et al., 1997; University of Oulu, 1986).

Utförd med longitudinella forskningsmetoder har min avhandling visat att medkänsla kan fungera som skyddande faktor t.ex. mot belastande drag i arbetet och mot sömnsvårigheter. (Tolonen et al., 2021, 2023). Det var beaktansvärda fynd, för tidigare har man talat om ”empatiutmattning”, d.v.s. hänvisat till medkänsla som en utmattande faktor. Avhandlingens longitudinella fynd är viktiga eftersom de visar att hög medkänsla prognostiserade bättre delfaktorer för välmående, och inte i lika hög grad tvärtom, så att välmående skulle leda till empati. Liknande forskningsresultat som rör medkänslans skyddande faktorer har under de senaste åren kommit fram också i annan forskning inom projektet Myötätunto (Saarinen et al., 2019, 2021).

I den tredje delpublikationen i doktorsavhandlingen som Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse har finansierat undersöker vi sambandet mellan medkänsla och självmedkänsla i förhållande till kroppskonstitution. Enligt de initiala resultaten kan hög medkänsla ha en koppling till vissa parametrar för en sund kroppssammansättning, som till exempel ett mindre midjemått. Fyndet är intressant, eftersom en bestående viktkontroll enligt tidigare forskning har visat sig vara utmanande (Sares-Jäske et al., 2019; Wu et al., 2009). Stränga dieter som syftar till viktminskning ger goda resultat i början, men vikten kommer ofta åtminstone delvis tillbaka under en längre uppföljningstid.(Wu et al., 2009). Därför vore det viktigt att undersöka faktorer som stöder en hållbar och långvarig viktkontroll. Även om man inte utifrån våra initiala resultat kan hävda att empati kunde vara ett redskap för viktkontroll, vore det intressant att undersöka denna möjlighet ytterligare. När det gäller självmedkänsla har vi inte kunnat se att draget har någon koppling till parametrar för kroppssammansättning.

Tillsvidare förstår vi inte helt varför medkänsla är en faktor som får oss att må bra. Emellertid har man föreslagit att empatiska personer kan ha bättre stresstålighet eller förmåga att reglera känslor (Cosley et al., 2010; Förster & Kanske, 2022). Förslaget förefaller rimligt. Den som kan reglera stress och känslor kan styra sin funktionsförmåga som i sin tur behövs när man skall möta lidande genom att agera och inte genom att bli handlingsförlamad.

God förmåga att reglera stress och känslor kan också komma fram vid andra situationer än när man möter lidande, till exempel i belastande arbete, vid sömnsvårigheter eller vid viktkontroll. Mycket återstår emellertid att undersöka beträffande medkänslans koppling till hur vi mår och hur den påverkar vår hälsa samt vilka kopplingens eventuella mekanismer är.

Läs mera om projektet Myötätunto på: https://www.oulu.fi/fi/projekt...

Iina Tolonen
Filosofie magister
Doktorand
Uleåborgs universitet

Källor

Åkerblom, H. K., Viikari, J., Uhari, M., Räsänen, L., Byckling, T., Louhivuori, K., Pesonen, E., Suoninen, P., Pietikäinen, M., Lähde, P. ‐L, Dahl, M., Aromaa, A., Sarna, S., & Pyörälä, K. (1985). Atherosclerosis precursors in Finnish children and adolescents. I. General description of the cross‐sectional study of 1980, and an account of the children’s and families’ state of health. Acta Pædiatrica, 74(318), 49–63. https://doi.org/10.1111/j.1651...

Cosley, B. J., McCoy, S. K., Saslow, L. R., & Epel, E. S. (2010). Is compassion for others stress buffering? Consequences of compassion and social support for physiological reactivity to stress. Journal of Experimental Social Psychology, 46(5), 816–823. https://doi.org/10.1016/j.jesp...

Förster, K., & Kanske, P. (2022). Upregulating positive affect through compassion: Psychological and physiological evidence. International Journal of Psychophysiology, 176, 100–107. https://doi.org/10.1016/j.ijps...

Goetz, J. L., Keltner, D., & Simon-Thomas, E. (2010). Compassion: An Evolutionary Analysis and Empirical Review. Psychological Bulletin, 136(3), 351–374. https://doi.org/10.1037/a00188...

Järvelin, M. R., Elliott, P., Kleinschmidt, I., Martuzzi, M., Grundy, C., Hartikainen, A. L., & Rantakallio, P. (1997). Ecological and individual predictors of birthweight in a northern Finland birth cohort 1986. Paediatric and Perinatal Epidemiology, 11(3), 298–312. https://doi.org/10.1111/j.1365...