Åsa Slotte

Den gåtfulla kvinnliga smärtan: berättelser om migrän, psykosomatik och misstro inom vården

I idéhistorikern Karin Johannissons inflytelserika bok Den mörka kontinenten, som framförallt behandlar de sjukdomar som plågade kvinnor under sekelskiftet 1900, konstaterar hon att kvinnorna inte talade öppet om sina menstruationserfarenheter och andra kroppsliga funktioner. Det här var karakteristiskt för hela 1800-talets borgerliga kultur.

Idag talar kvinnor mer om sina smärtor och problem än tidigare generationer. Klimakterieproblem är ett gott exempel på hur kvinnor själva stiger fram i det offentliga och berättar om svåra ledsmärtor eller humörsvängningar, vilket sker i hela Norden och på många håll i Europa. Ändå visar forskningsstudier att kvinnors smärtor ofta förbises och nedvärderas inom vården i hela västvärlden. Vi omges av stereotypa bilder kring hur män och kvinnor uttrycker sin smärta och dessa uppfattningar finns också inom vården och styr de medicinska omdömena.

Som filosof drivs jag ofta av ett behov av att utforska tystnader och skamkänslor kring något specifikt fenomen. Min essäbok Ur mammas mörker, som baseras på min doktorsavhandling (2019), är ett exempel på ett sådant begär. Den handlar om medicinhistoria, diagnoser, anorexi och hur man ska se på föräldrarollen när någon har en psykisk sjukdom. Idag forskar jag kring de besvär och sjukdomar som statistiskt sett kvinnor oftare drabbas av än män. Migrän, endometrios, ledsmärtor och klimakterium, också här bildar tystnader och skamkänslor själva utgångspunkten för mitt forskningsprojekt. Joan Didion, var en amerikansk författare och journalist, som fick svåra migränanfall tre till fem gånger i veckan. I sin essä I sängen (In bed) från 1968 beskriver hon hur anklagande bemötandet hos människor som aldrig haft huvudvärk kan vara. Dessa kan tro att det räcker att ta ett par aspirin eller att man inte kan slösa bort en vacker dag genom att ligga inne med gardinerna fördragna:

Vi som har migrän lider inte enbart av själva attackerna, utan av den vanliga övertygelsen om att vi på ett perverterat sätt låter bli att ta ett par aspirin som skulle bota oss, att det är vi själva som gör oss sjuka, att vi “ådrar oss sjukdomen”. (min översätting)

Historiskt har migrän associerats till att handla om ett överklassens kvinnoproblem. Den har betraktats som ett sätt för kvinnor att fly sitt ansvar och som ett medel att skaffa sig sympati och makt inom familjer.

En intressant fråga jag undersöker är, hur historiska tolkningar och litterära beskrivningar av migrän samspelar och påverkar de uppfattningar som finns idag om sjukdomen. Kan människor som lider av migrän idag, känna igen sig i Joan Didions upplevelser? Den centrala frågeställningen i mitt projekt är hur och på vilket sätt vår blick på smärtan förändras, när den förekommer hos män, kvinnor eller ickebinära personer.

Idag lider omkring 700 000 människor i Finland av migrän, och två tredjedelar av dessa är kvinnor. Diagnosen berättigar inte till sjukpensionering ifall någon lider av den handlingsförlamande situationen att migränen blir kronisk, det vill säga att man har svår huvudvärk och andra neurologiska symptom varje dag. Vad beror det här på och kan filosofin med dess begreppsliga analyser tillsammans med den medicinska humaniorans betoning på den egna berättelsens kraft, erbjuda bättre förståelsemöjligheter för vårdare och läkare?

Jag vill tacka Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse, vars stipendier har hjälpt mig att forma en unik forskarkarriär inom medicinsk filosofi och medicinsk humaniora. Denna forskning bildar också en grund för mitt essäistiska fackboksskrivande på Förlaget M.

Åsa Slotte

Postdoktoral forskare i filosofi Åbo Akademi