Anja Lehtonen

Jag blev färdig eurytmist med diplom 1980 i dåvarande Västberlin. På den tiden fanns inte terapiarbete i mina tankar. Jag återvände till Finland 1981 och arbetade över 10 år vid Eurytmiskolan i Helsingfors där vi utbildade framtida eurytmister. Men lågkonjunkturen på 1990-talet gjorde vårt arbete mycket utmanande av ekonomiska skäl. Efter en lång tids övervägande beslöt vi att lägga ner vår verksamhet. Våra elever hittade nya möjligheter att utbilda sig utanför Finlands gränser. På mig väntade nya utmaningar och möjligheter. Jag vägde olika alternativ och kom då också att tänka på terapiarbete.

Här är kanske några ord om eurytmi på sin plats. En grundläggande eurytmisk utbildning är konstnärlig. I Finland finns det dock väldigt få tillfällen att se eurytmikonst på scen, och därför en kort karaktärisering. Eurytmi är synligt tal och synlig musik. I den görs poesi och musik till en synlig rörelse framförd av en eller flera eurytmister. Efter grundutbildningen kan man rikta in sig på antingen scenkonst, pedagogisk eurytmi eller eurytmiterapi. Alla tre områden kräver sina egna vidareutbildningar.

Tanken på eurytmiterapi återkom ständigt och jag beslöt mig för att se om det eventuellt kunde bli mitt nya yrke. Det var också då jag första gången fick höra om möjligheten att ansöka om ett stipendium för mina studier från Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse. Jag ansökte om ett stipendium och det beviljades till mig. Så med stöd av stipendiet och stöd för vuxenutbildning reste jag till Stuttgart i Tyskland för att studera eurytmiterapi. Studierna var på heltid och tog med praktik inalles två år. I studierna fördjupade vi oss bland annat i olika sjukdomsbilder, i anatomi och därtill fick vi lära oss göra eurytmi terapeutiskt. Nu var det inte längre frågan om utåtriktad scenkonst utan vi måste lära oss göra eurytmins grundelement på ett helt annat sätt och rikta dem inåt för att bland annat kunna stödja olika livsfunktioner. Det var också nödvändigt att lära sig vaket upptäcka effekterna av övningarna. Eurytmiterapi görs i samarbete med läkare, och det var mycket givande att höra läkare från olika områden föreläsa om det egna gebitet och om olika sjukdomar.

Efter två intensiva studieår upplevde jag att jag hittat en ny riktning för mitt eurytmiarbete. Jag blev färdig eurytmiterapeut 1997. Jag styrde tillbaka till Finland igen och in på läkepedagogik. Jag arbetade först tre år på Sylvia-hemmet i Lahtis och flyttade sedan till Marjatta-skolan i Helsingfors där jag arbetade i 20 år. Under alla dessa år deltog jag i internationella dagar inom områdena eurytmiterapi, antroposofisk medicin och läkepedagogik. Jag tyckte det var viktigt att följa med utvecklingen inom det egna området och höra om internationella strömningar. Det var också betydelsefullt att bilda nätverk och skapa internationella relationer. Ett regelbundet deltagande i de här dagarna var möjligt tack vare stipendier från Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse. För denna möjlighet är jag väldigt tacksam.