Eija Kalso

Kalso.jpg#asset:370


Medicine och kirurgie doktor, Docent i anestesiologi

Signe och Ane Gyllenberg professor i smärtmedicin, HU

Tvåspråkighetsdekan och Prodekanus vid Medicinska fakulteten

 

Professor Eija Kalso är forskare i smärtmedicin. Hon är medlem i många forskargrupper och handleder doktorander inom smärtforskning. Vi träffade henne och ställde några frågor:

Hur mäter man smärta?

Smärtan är alltid en subjektiv förnimmelse. Upplevelsen av smärta beror inte bara på vävnads eller nervskadan utan också på patientens tidigare smärtupplevelser, förväntningar, gener, psyke och motivation. Endast i experimentförhållanden kan man få avläsbara mätvärden genom att mäta hjärnans aktivering då personen utsätts för smärta. I det vardagliga livet frågar man bara hur mycket smärtor patienten har eller man kan också använda enkla numeriska skalor.

Vilken är följden av obehandlad smärta?

Om smärttillståndet är långvarigt kan smärtan bli kronisk. En kronisk smärta kan leda till sömnrubbningar, depression och nedsatt livskvalitet. Ångest och smärta går ofta hand i hand och ångesten är en riskfaktor för kronisk smärta

Vilken betydelse har en positiv inställning vid behandling av smärta?

Smärtforskningen handlar mycket om psykologi. Det finns ett klart behov att förändra negativa förväntningar av smärta till något positivt. En positiv inställning och förväntning att smärtan lättar av behandlingen aktiverar opioider i hjärnan, och den här reaktionen effektiverar smärtbehandlingen.  Ett allmänt konstaterande är, att ju bättre läkaren förstår hur patienten tänker och hur smärtbehandligen fungerar och själv är övertygad om dess verkan desto effektivare blir den terapeutiska effekten.

Hurudana forskningsprojekt har Du på gång just nu?

Den aktuella forskningen är inriktad på att utreda faktorer som bidrar till att smärtan blir kronisk (psykologiska faktorer, gener) och att utveckla ett riskfaktorinstrument, ett frågeformulär, som skulle förutspå de patienter som har en hög risk för att smärtan blir kronisk efter trauma eller operation.  I framtiden kunde man rikta preventiva metoder, psykologiska eller farmakologiska, åt dessa patienter.